Fånens

Och Ana river mig som straff. Jag gör inget åt saken. Jag gråter inte ens längre, jag kan inte. Jag är nollställd. Jag gör illa mig, slår och skär. Efter det kan jag gråta, äntligen.

Vad hände? Varför är jag så dålig?. Idag var dock en bra dag jämfört med andra dagar.

Jag har ätit 6 chokladbitar.
Druckit ett och ett halvt glas vatten.
Tränat i 20min.
Slagit mig till blåmärken om benen.

Jag orkar inte vänta, jag kan lida. Jag klarar av det här, efter allt som hänt känns det som att jag klarar vad som helst. Min depression har gjort mig odödlig.
Det blir en macka på kvällen med pojkvännen istället för mat, så att jag äter något.
Visst jag är fet, men han kan fortfarande bli orolig.

Nu är det råtomt här. Jag vet att jag är en hemsk människa som är svag och sånt, jag fortsätter att skylla på en massa olika saker. Jag har egentligen inget att skylla på den här gången, jag har bara ätit och haft ångest och mått dåligt. Den senaste tiden har jag varit riktigt deprimerad. Min pojkvän var otrogen, jag var otrogen, jag har blivit kär och ja, en massa saker och gjort att det har blivit såhär. Jag har dock inte haft min feta matlust längre. Jag lovar, jag äter tills det inte går mer i vanliga fall! Sen mår jag jätteilla. Jag kan inte spy längre heller, har försökt allt. Det har blivit en ond cirkel och jag har svårt att ta mig ur den! Men det går som sagt ganska bra nu.

Jag sa att jag var kär och att jag lider av depression, ni kan ju ana hur det blir konstiga humörsvängningar? Jag är lycklig, jag mår skit, jag blir ledsen, jag blir glad. Helt sjukt! Det är också första gången min våg har blivit dammig. Jag ställde mig på den nyss, 62.7kg.
Det är svårt för mig, men så mycket som det feta äcklet jag har tryckt i mig, är det konstigt att jag inte väger ännu mer.

Han jag är kär i vill inte ha mig om jag inte är smal, jag måste komma ihåg det och kämpa för det.